Plåster på såren

Så kom den sista dagen i Beira. Med sorg i hjärtat över att snart lämna denna fina plats traskade vi ner mot staden för att göra ett sista ryck i shoppingen och hitta ett Internetcafé. Kanske var det för att vi såg så avslappnade ut eller kanske var det principen om all jävlighet som ville göra sig påmind men helt plötsligt kom en kille upp bakom Agnes, ryckte hennes väska där hon just idag hade: pass, visum, visa- kortet, kameran, kort från barndomen i Beira, dagboken, precis allt. Killen kutade in i en smal gränd och innan jag riktigt hade hunnit fatta vad som hände såg jag Agnes förvandlas till en två meter lång sprinter som avgav ett avgrundsvrål. Nu vaknade jag till liv och min första tanke var: hur genskjuter jag honom snabbast? Insåg snart att gränden han tagit var smallång och utan slut. Framför mig sprang Agnes halkandes mellan stenar och gropar, som en frustande arg älg. Äntligen började mina ben lyda mig. Bakom mig slöt halva Beira upp som även de hört Agnes vrål. När jag kom halvvägs såg jag hur Agnes kom ifatt killen, fick ett grepp om honom och svish tappade de båda balansen. Agnes studsade och flög rakt in i muren, studsade mot marken och så upp på benen igen. Killen som lyckades hålla sig på benen tömde väskan för att snabbt rycka åt sig Agnes lilla börs med visakortet och lite pengar. Vi, jag och gänget i kvarteret kom fram till Agnes som låtit killen dra. Runt omkring henne låg hennes saker utspridda men med ett leende tittade Agnes upp, hon hade inte förlorat något som inte gick att ersätta. Lite förvirrat plockade vi ihop allt, några hjälpte till att plocka upp medan andra pratade i mun på varandra, frågade hur vi mådde, om Agnes skadat sig, om han tog allt. En kille rusade efter tjuven. Jag kunde bara känna en stor kärlek till folket här. Bilden av alla dessa människor, gamla, unga, korta, långa, storögda, arga, omtänksamma, alla de som slöt upp för att hjälpa oss kommer jag att minnas. Vi tackade för omtanken och begav oss raskt till Internetcafét för att kunna spärra visa-kortet. Efter att Agnes klarat av det praktiska med banken och polisanmälan tog vi en fika och då kunde vi inte sluta skratta. Tänk att vi har sånt flyt, trotts att vi är klantiga och tar med precis allt av värde som vi aldrig har gjort förut så blir vi inte av med mer än ett visakort som går att spärra. Efter att adrenalinet lagt sig började Agnes inse att hon hade ett och annat sår på kroppen. Inte så konstigt med tanke på att hon studsade som en kanon mellan muren och grusvägen i gränden. Nu fick äntligen mitt fina första hjälpkitt komma till nytta. Hem till hotellet bar det av där vi plåstrade om Agnes på bästa sätt. Nu sitter vi och myser hemma hos Ivone i Maputo. Vi har haft en jättefin kväll tillsammans. Ätit gott och tittat på kort från tiden här. Med plåster på såren och på gott humör avslutar vi vår underbara tid här i Moçambique.