Framme hos Ivone

Ivone
Vi kom till Maputo på eftermiddagen, efter en lång och het resa från Pretoria. Vi fick ett helt säte för oss själva och de visade Home Alone, Mitt stora feta grekiska bröllop och början på Ben Hur på den lilla tv:n i taket. Gränsen närmade sig ikapp med att miljön förändrades. Fukten trängde in genom rutorna, luftkonditioneringen började läcka ner i våra huvuden. Vi svettades och var på väg.
Nådde gränsen där vi fick kliva av bussen, gå genom den sydafrikanska gränskontrollen, vidare till den mocambikanska. Massor av människor i diffusa kösystem. En ung man kom fram och bad om mitt pass. Sa att han skulle få det stämplat åt mig. Jag sa nej tack. Tänkte att vi verkligen är ett lovligt byte med våra förvirrade blickar, men att vi tack och lov inte är så pantades om vi ser ut.
Gränskontrollen var det första tillfälle då vi tvingades lämna utrustningen obevakad och tanken var intensiv att det vore riktigt surt om den försvann nu, när vi var så nära. Men allt gick okej och vi fortsatte in i Mocambique.

Vi körde in i Maputo strax innan fem på eftermiddagen. Hoppade av bussen och in i en rätt skabbig taxi. Droppades vid Fatimas Place, ett ombonat hostel med utomhusvardagsrum och kök. Bar likaså. Kackerlackor längs golv och väggar och en ödla på väggen när Terese skulle duscha. Men mysigt och inte alls äckligt. Bara Mocambique.
Jag hade just kommit ur duschen när någon knackade på dörren. Jag öppnade.
En kvinna sitter där nere och väntar på er. sa killen som stått i receptionen, som för övrigt också låg utomhus.
Ivone tänkte jag instinktivt, vem skulle det annars vara. Försökte hitta mina byxor som var borta, nej där var de, sprang ner och ut i trädgården. Där satt hon.
Fina Ivone. Vi hade försökt maila utan att komma fram, tänkt att vi kunde höra av oss när vi var här. Men hon hade undrat så var vi var, velat möta oss vid bussen. Sprungit till Afrikagruppernas kontor och frågat men de hade sagt att den som visste mest var hon själv. Vidare till bussbolaget, och när vi inte varit där, frågat efter vägen till Fatimas. Och kanske borde vi ha räknat iskallt med att hon ville möta oss, men det är svårt att ta för sig, göra sig behövd och efterlängtad.
Men nu var hon här och hade planer för kvällen åt oss. För hela vistelsen verkar det som., ett intensivt schema med platser och människor att besöka. Hon bestämde snabbt att vi borde lämna hostellet och flytta hem till henne. De pengarna kunde vi lägga på bensin istället, så att hon kunde ta oss överallt. Hon visade oss stan, jag fixade telefonkort till mobilen, Terese fick ringa hem. Vi åt mat, äntligen mat, efter en lång dag av kletiga chips. Såg traditionell och modern dans plus coola band, på ett kulturcenter. Släpptes av vid hostellet alldeles utmattade. somnade som stenar under våra myggnät. Vaknade med sönderbitna tår, hade visst snirklat mig ur buren.
Söndagar är radiosändardagen, vårt arbete får en rivstart. Men jag tror att det är bra. Vi flyttar in hos Ivone, kör intensivt de första veckorna för att avsluta med resan till Beira.