Semestertorka

Vi är tillbaka i Kapstaden igen efter en helt fantastiskt avslappnad och rogivande vecka i Transkei. Fjärran från internet och mobiltäckning, därav torkan på bloggfronten.
Vi fick lära känna många spännande nya miljöer, människor och djur. Lite härligt är det ändå att vara tillbaka i civilisationen, leran från tårna tog många tvättar att få bort.

Säcken snörs sakta ihop och på fredag bär det av det Sverige igen, med snöslask, redigering och lite av en nystart. Efter att ha svajat upp och ner i självförtroendet och i vad för slags film klarar att skapa av vårt material, är vi för stunden peppade och sugna på att sätta igång. Som alltid är resan en stor del av målet, och allt vi får med oss hem härifrån är ovärderligt. Tiden har flugit och krupit med aldrig har nuet varit lika tydligt och vi har verkligen fångat dagen, i alla dess färger och former.

Klassen bor lite splittrat. Team Mozambique på ett hostel på Long Street i centrala Kapstaden, de andra på ställen lite längre ut längs pendeltågslinjen. På torsdag sammanstrålar vi alla, dels för att avfiras av Röda korset och senare för att fira av varandra hemma hos John.

Ryktet går att det hörts en och annan fågel sjunga vårens lovsång hemma i Svedala och de stora drivorna snö som skymde sikten när vi drog vår kos för dryga månaden sedan, känns inte längre omöjliga att uthärda.

En av många nya bekantskaper under semestern.

Bilder från mittseminariet

Framme i Kapstaden

Imorse aterforenades klassen. Jag och Terese anlande med buss igar, ca sex timmar forsenade och mottes av Lars och John pa stationen. Trotta och med omma for-mycket-godis-och-for-lite-mat-magar checkade vi in pa det hostel som Nadia, Asa och Bodil bor pa. Platsen ar en bit utanfor stan invid havet och de lagade varsta goda middagen till oss som vi fornojsamt mumsade i oss. Imorse tog vi taget hem till John dar mittseminariet ska hallas. Veronica, Leila och David sammanstralade med oss pa perrongen pa ditvagen, Elin fanns dar nar vi klev av, och ganget var komplett.

Kanns underligt att vara har, men liksom tidigare accepteras laget och kropp och knopp vanjer sig snabbt. Dagen har agnats at att sammanfatta allt som hant, samt att varje grupp pa monitorer haft chans att kolla genom delar av materialet. Imorgon redovisar Victoria Westgruppen, Home based care pa tisdag och jag och Terese pa onsdag.

Sa...Sydafrika. En helt annan varld mot den vi hade i Mocambique. Dels blir det kallt pa kvallen och inatt sov jag med tacke. Dels ar medvetenheten om att vara vit plotsligt sa pataglig, den uppdelning som finns mellan olika folkgrupper, vardagsrasismen. Vi har mycket att vanja oss vid. Och allt ar sa lyxigt och likt Sverige. Utbudet ar enormt och den forsta kanslan igar pa 7eleven var Jey weetabix!. Som snart foll tillbaka i insikten att fattigdom ar sa mycket mer an brist pa resurser. Och om det ar nagot som Mocambique badade i sa var det livsgnista och positiv energi, bristande weetabix till trots. Och jag saknar Maputo, Ivone, familjen och den svettiga vardagen sa att det skar i brostet.
Men. Som Maria fran Amo Trevo sa.

Genom er film har ni nu oss alltid med er i era hjartan. Och ni finns for alltid kvar i vara.

Tack familjen!

Ivone

Giovanni

Minducha

Silvia