Tiden går…

Fredag och exakt två veckor sedan vi kom till Maputo. Första veckan gick jättelångsamt, den andra hur fort som helst. Idag har vi varit helt lediga från kameran, så vi frigjorde oss från Ivones och hennes bil och promerade omkring i stan. Ivone hittade oss strax innan lunch, fick äntligen Beirabiljetterna i handen och barracuda i magen.
Mitt goda humör som under de senaste dagarna legat gömt under en sten, kröp fram igen. Kombinationen av de friska vindarna och möjligheten att andas lite egen luft bidrog.

Imorgon blir den sista dagen av filmande. Vi har frågat om vi möjligen kan låna Ioves mans bil. Han har taklucka som skulle gå att filma från, vilket vore cool.
Känns konstigt att det så snart är över. Ganska skönt på samma gång, det har varit väldigt intensiva dagar och veckor. Och det blir en befrielse att slippa hundarna på gården, som blottar tänderna så fort de ser oss och skäller i timmar när vi spolar i toaletten på nätterna.

Flera liter svett

Pusselbitarna börjar falla på plats. Imorse halv sju gjorde vi djupintervjun i Ivones trädgård. Solen gassade och Ivone gled som på ett bananskal genom frågorna. Alla farhågor om att jag inte skulle haja det hon sa spreds för den obefintliga vinden rätt snart, det är alltid lättare när orden kommer mot mig och inte mot någon annan. Så jag begrep. Att det hon gav var fina svar på svåra frågor. Och att myllret av de tankar och den förvirring vi känt, börjar inta en form.

Ikväll kommer mamman på besök. Ivones stora förebild och Afrikas vackraste kvinna. Vi laddar med en dusch. Jag frågade i bilen hem hur mycket svett mätt i mängd de andra trodde att jag avgett under veckorna här. Ivone gissade två liter, jag skulle snarare tro 25-30. Två för varje dag.

Markingenjören snor Terese kläder ur vårt rum, hon tror att den prydliga högen på byrån är smuttvätt, fast den är ett sätt att undvika den frätande lukten i byrålådorna. När vi kom tillbaka för en stund sedan var de nyss tvättade byxorna borta. Igen. De försvann förra veckan också och Terese hade inte hunnit använda dem än. Nu tvättas de alltså ännu en gång. På okänd ort.Själv gömmer jag mina kläder i en papperskasse, fast beslutad att lukta skit tills vi kommer till Sydafrika och en tvättomat.

Inatt kom vakendrömmarna. Jag pratade med kudden om bra bilder som borde tas och Ivone stod i rummets ena hörn och ville starta intervjun. Vaknade vid tre med spänd nacke, försökte somna om men hamnade i halvslummerstressen igen. Hoppade ur sängen vid sex och vi körde stenhårt. Vi förstod att tog vi en paus skulle flytet försvinna.
Nästan två band. Tjejen kan prata. Efteråt slappnade musklerna av och resten av dagen har varit mör och tröttt med huvudvärk. Glad på samma gång, eftersom jag tror att vi fick en riktigt bra intervju och kanske faktiskt kan göra en fin film i slutändan.

Nu kom Terese ut ur duschen. Det är 40 grader ute och hon bär långärmat, stickat. Allt annat är i tvätten. Stackarn. Men hon ser rätt glad ut.


Häng i stan efteråt.

Tillbaka från semestern

I tordags begav vi oss på resa med Ivone och hennes man, till Xai Xai i Gazaprovinsen. Längs vägen stod rader av unga killar som sålde påsar med grillade cashewnötter för inga pengar alls. Vi stannade och köpte, mumsade oss vidare på färden. Landet kryllar av gatuförsäljare och små landsvägsbarer, som tycks ligga i mitten av ingenstans men alltid har läsk och något att äta. Jag förstår inte hur de kan gå runt, men antagligen är svaret på den frågan att de faktiskt inte har en tillräcklig inkomst. Bara inget annat alternativ.

Efter dryga tre timmars körning blev vi mötta av Ivones kompis Jamal som guidade oss till sitt stora vackra hus ca 500 meter från havet. Äntligen lite vind, som vi sörplade i oss på hans veranda. Drack fruktjuice och njöt av det overkligt härliga som åter igen givit oss till skänks.
Jamal har flera företag, varav ett sysslar med byggnationer. Anledningen att han bor i Xai Xai just nu är en beställning att bygga 75 skolor för statens räkning och efter lite softande tog han oss med på skumpiga vägar för att visa det pågående arbetet.

Nu får ni se det riktiga Afrika sa han i bilen.

Vi besökte tre skolor som höll på att byggas. Kände mig glad och hoppfull. Vi fick lära oss hur man gjorde tegel, smaka zumo do canhu, en årstidsbunden dryck gjord på små gröna frukter från Canhueiroträdet.
På kvällen åt vi middag på Jamals terrass, vinden slet och rev och svalkan dämpade mättnaden. Sov gott.
På lördagen tog Jamal med oss till sitt hotell i Zongoene och skumpigare väg får man leta efter. Det kändes som att vi åkte allt djupare in i skogen, men plötsligt var vi framme vid ett paradisställe likt resorten i Dirty dancing. Stranden var helt öde, högsäsongen var över, och vi strosade utan skor och tänkte att shit, det här är livet. Och fler överraskningar var att vänta. Jamal hade fixar fram fyrhjulingar och i samlad trupp fräste vi genom skog och mark. Slutdestinationen var sanddynerna och havet. Röda som kräftor återvände vi till hotellet och lunch, vidare tillbaka till huset.
Jag tror att de goda cashewnötterna från ditvägen, måste ha varit dåliga, för på natten sov jag inte mycket. Bilresan tillbaka till Matola var lite av en pärs, men jag överlevde. Fortsättningen på helgen innehöll både fina och jobbiga inslag, men just nu känner både magen och själen frid.

Kioskstopp på vägen.

Man lägger tak.

Ivone drar sitt strå till stacken.

Ivone, hennes man och byggjobbare.

Byggets kök.

Agnes, Terese och Jamal tillbaka i skolbänken.

Tegel.

Xai Xais strand.

Team Mozambique tar siesta.

Presidenter och köttbullar

Idag har vi filmat massor av saker. Började med ett möte med lärarorganisationen ONP, avlöstes a’ la löpande bandprincipen av nästa med UNDE, och därefter hetskörde vi till Renamos högkvarter för ett exklusivt intervjutillfälle med oppositionspartiets ordförande. Vi fick rigga och artigt invänta hans excellens, för att därefter banda hans uttalande om partiets kamp mot hiv- och aids. Aningen för politisk för formen på vår film, men det var ändå en upplevelse att få möta honom.

Imorgon åker vi på ”semester” med Ivone. Något som kan behövas med tanke på det ännu tightare schemat nästa vecka. Då ska vi dessutom laga svensk middag till hela familjen, vilket kan bli en fullkomlig katastrof eftersom vi ska laga köttbullar och kockarna utgörs av en vegetarian samt en funktionsoduglig matlagare utan känsla för kletig köttmassa.

Nästa blogg blir nog inte förrän på söndag, men det ska faktiskt bli skönt att slippa Maputo och internet under några dagar. Dessutom blir det härligt att läsa alla de mail som nära och kära kommer att ha sprängfyllt våra inboxar med vid det laget. (hrm hrm hrm)

Med makt i våra händer

I Matola Gare

Vår betydelse gick upp för oss idag. Efter lunch åkte ut på landsbygden tillsammans med Maria och Chilengue från organisationen G20. Vi skulle filma deras möte med hivsmittade personer från provinsen. En sammankomst som äger rum varje vecka, idag på utlagda tyger i skuggan av ett träd. Vi tog i hand och presenterade oss, fick lära oss Goddag på provinsens språk och möttes av skratt vid försök att uttala. Gavs nyfikna blickar när vi pillade med mickbom och kamera. Någon erbjöd sig att översätta men vi bad om att behandlas som flugor på väggen.

I vanlig ordning gjordes en presentationsrunda där alla fick berätta vad de hette, vilka slags problem och smärtor de hade, vad de tänkte och kände just nu. Detta för att kunna få den hjälp som G20 kan erbjuda, om än i blygsam skala. Totalt är de 37 personer i gruppen, men avstånden är långa och alla hade inte orkat ta sig dit idag.
Jag förstod delar av samtalet, men valde med flit att stänga av då och då. Levnadsödena var på många sätt liknande, men var och en bar på sin egen djupt personliga sorg och det kändes och hördes. Borrade sig in och pucklade på.
En av kvinnorna hade ett spädbarn med sig. När det blev hennes tur att prata satt hon tyst en lång stund. Ett tag såg hon ut att börja gråta, men plötsligt föll hon ihop på marken. Någon tog hand om barnet, en annan baddade hennes panna.

Hon fick veta att hon är hiv-smittad alldeles nyligen berättade Maria från G20. Därför blir hon så här ledsen.

Jag undrade om barnet också var smittat, men frågade inte.
De andra i gruppen hade varit sjuka allt från dryga tio år till ett par. G20 förser dem i viss utsträckning med mat, men mest med aktiviteter och samtal. Att få en chans att ventilera sina känslor hjälper till att lätta på trycket, fick vi veta. Likaså att pyssla med olika saker, som odling och matlagning.

Vid mötets slut tackade Chilengue alla närvarande för det mod de visat. Att de öppet vågat prata om ett så tabubelagt ämne.

Och nu har vi era ord på band sa han med en gest åt vårt håll. Kanske kan vi göra skillnad.

När vi talade om för Maria hur imponerade vi var av G20:s arbete, tog hon oss mjukt i armen.

Vi gör det här tillsammans. Att ni är här betyder jättemycket för oss. Kanske kan er film leda till att vi får fler bidrag, eller att fler får upp ögonen för problemet aids.

Röda korsets folkhögskola måste eventuellt lägga ner en av sina kurser till hösten och Kommunikation är i riskzonen. För varje dag som går blir det alltmer tydligt för oss vilken katastrof det vore.

Vi står här med makt i våra händer. Vi kan göra skillnad. En liten skillnad för världen som helhet, men enorm för de bortglömda individer som finns i alla hörn och som behöver hjälp att höras.

Rivstart

I Ivones bil.

Måndag. Vaknade av att en av de arga hundarna i trädgården skällde så att han satte i halsen. Det var dags att börja filma, idag fick bli träningsdag för oss alla. Vi instruerade Ivone som var en naturbegåvning. Vi körde in till stan, hälsade på Afrikagrupperna, vars nya chef Lotta hade sin första dag. Vi bestämde träff med henne kl 08.30 imorgon, då bidraget från pappas minnesfond ska lämnas över till Sr Antonio. Han är redaktör för ett informationsblad om hiv och aids, som når sjukhus och sjukvårdare på landsbygden. Jag insåg att jag måste komma på ett knep för att hålla tårarna tillbaka, blev rörd bara av att prata om ämnet idag, och jag vill ju inte skrämma slag på stackars Sr Antonio.

Vidare från Afrikagrupperna åkte vi till den politiska organisation som Ivone är engagerad i, fick okej att filma kommunikationsgruppens möte imorgon. Vidare till fiskmarknaden för lunch, därefter köpte vi telefonkort för att kunna ringa alla personer som vi ska möta de kommande veckorna. Därefter träffade vi Ivones kollega Alice, hennes inspiration och mentor genom åren. Alice är hiv-smittad och jobbar aktivt i paraplyorgnaisationen MONASO. Vi fick klartecken att filma henne på onsdag. Därifrån begav vi oss till en av Ivones hjärtefrågor, G20. En liten organisation med alldeles för liten budget, som bistår aidssjuka med mat och kläder, samt tar hand om ett 20-tal barn som blivit föräldralösa pga att föräldarrna dött i aids. De försöker stärka deras självkänsla och lära dem hur de själva undviker att smittas. Imorgon ska vi följa med dem ut på fältet.

Ivones ansvarsområde är hälsa och hiv/aids. På väg hem berättade hon om den nuvarande drömmen, att öppna ett hus för unga kvinnor med hiv och aids, som de kan komma till. Där de har någon att prata med, kan lyssna på musik eller titta på tv. Smittade personer har ingenting att göra på dagarna. Ingen vill anställa dem, de är diskriminerade i samhället.
Men det är svårt att hitta finansiering för, såklart.

Nu är vi tillbaka i Ivones vackra hus. Jag har ätit en mango från trädgården. Vi har mycket att fixa inför imorgon. Och övermorgon, och dagen efter det. Vi har ett högt tempo framför oss. Möten från morgon till kväll fram till den 29:e, då det är meningen att vi ska flyga till Beira och återuppleva minnen. Har en vag känsla av att jag vid det laget är blir en pöl av utspillda känslor, som absorberas av atmosfären.

Afrikagrupperna, Maputo. Johan, Ivone och Terese.

I Maputo

Omgivningarna



Ivone sander

Vid vattenkraftverket

Framme hos Ivone

Ivone
Vi kom till Maputo på eftermiddagen, efter en lång och het resa från Pretoria. Vi fick ett helt säte för oss själva och de visade Home Alone, Mitt stora feta grekiska bröllop och början på Ben Hur på den lilla tv:n i taket. Gränsen närmade sig ikapp med att miljön förändrades. Fukten trängde in genom rutorna, luftkonditioneringen började läcka ner i våra huvuden. Vi svettades och var på väg.
Nådde gränsen där vi fick kliva av bussen, gå genom den sydafrikanska gränskontrollen, vidare till den mocambikanska. Massor av människor i diffusa kösystem. En ung man kom fram och bad om mitt pass. Sa att han skulle få det stämplat åt mig. Jag sa nej tack. Tänkte att vi verkligen är ett lovligt byte med våra förvirrade blickar, men att vi tack och lov inte är så pantades om vi ser ut.
Gränskontrollen var det första tillfälle då vi tvingades lämna utrustningen obevakad och tanken var intensiv att det vore riktigt surt om den försvann nu, när vi var så nära. Men allt gick okej och vi fortsatte in i Mocambique.

Vi körde in i Maputo strax innan fem på eftermiddagen. Hoppade av bussen och in i en rätt skabbig taxi. Droppades vid Fatimas Place, ett ombonat hostel med utomhusvardagsrum och kök. Bar likaså. Kackerlackor längs golv och väggar och en ödla på väggen när Terese skulle duscha. Men mysigt och inte alls äckligt. Bara Mocambique.
Jag hade just kommit ur duschen när någon knackade på dörren. Jag öppnade.
En kvinna sitter där nere och väntar på er. sa killen som stått i receptionen, som för övrigt också låg utomhus.
Ivone tänkte jag instinktivt, vem skulle det annars vara. Försökte hitta mina byxor som var borta, nej där var de, sprang ner och ut i trädgården. Där satt hon.
Fina Ivone. Vi hade försökt maila utan att komma fram, tänkt att vi kunde höra av oss när vi var här. Men hon hade undrat så var vi var, velat möta oss vid bussen. Sprungit till Afrikagruppernas kontor och frågat men de hade sagt att den som visste mest var hon själv. Vidare till bussbolaget, och när vi inte varit där, frågat efter vägen till Fatimas. Och kanske borde vi ha räknat iskallt med att hon ville möta oss, men det är svårt att ta för sig, göra sig behövd och efterlängtad.
Men nu var hon här och hade planer för kvällen åt oss. För hela vistelsen verkar det som., ett intensivt schema med platser och människor att besöka. Hon bestämde snabbt att vi borde lämna hostellet och flytta hem till henne. De pengarna kunde vi lägga på bensin istället, så att hon kunde ta oss överallt. Hon visade oss stan, jag fixade telefonkort till mobilen, Terese fick ringa hem. Vi åt mat, äntligen mat, efter en lång dag av kletiga chips. Såg traditionell och modern dans plus coola band, på ett kulturcenter. Släpptes av vid hostellet alldeles utmattade. somnade som stenar under våra myggnät. Vaknade med sönderbitna tår, hade visst snirklat mig ur buren.
Söndagar är radiosändardagen, vårt arbete får en rivstart. Men jag tror att det är bra. Vi flyttar in hos Ivone, kör intensivt de första veckorna för att avsluta med resan till Beira.

Rapport från reggaehostel i Pretoria

Utmattade har vi tagit igen oss på vår dubbelsäng och samlat kraft inför att orka duscha/äta/kolla in omgivningarna. Bussresan hit gick över förväntan, vi sov som stockar större delen av den och när vi vaknade var all utrustning borta. Hehe, skoja bara. Däremot försökte en bedragare lura med oss till Zimbabwe när vi klivit av på stationen, med skälet att vi skulle kunna låna hans telefon där. Tack och lov kom en enorm kvinna i blå skjorta och skrämde bort honom genom att tyckta sin varma barm i hans ansikte. Eftersom tillfälle bjöds att fly, gjorde vi så genom att hoppa in i en taxi som tog oss till hostellet. Här bor förutom vi, en trädgårdsmästare och diverse flummiga typer som sitter i trädgården och lyssnar på reggae.
Snart ska vi försöka hitta en supermarket.

Igår var en mer händelserik dag. Vi besökte Bush Radio i Kapstaden, som är Sydafrikas första community radio. Där fick vi veta allt om kampen för demokratin, samt delta i sändningen av ett program med tema genus. Tre av oss fick berätta om vad vi gjorde här, hur vi såg på jämställdhet i Afrika och vad vi visste om kontinenten, vilket resulterade i Bush radios längsta radiotystnad sedan dess grundade. Närå, vi var rätt bra.

Imorgon bär det vidare av till Moçambique och ännu fler äventyr. Men vi mår bra, är glada, peppade och lite illaluktande. Precis som hemma.

Bilder fran forsta dagarna

Utanfor Roda Korset, Kapstaden.

Vart hostel i Green Point.

Blekfis med solsting.(Agnes)

Nadia med jordgubbsdrink.

Peppad Terese

Varldens langsta dygn

Nar jag skulle kliva av planet imorse hade skorna blivit for sma. Fortfarande tittar jag ner pa vaderna och imponeras av hur mycket tva ben kan svalla pa kort tid. Hela kroppen ar trott och om, aven fast det stora samtalsamnet under dagens forsta timmar var min enorma formaga att sova. Gott dessutom tydligen, och med oppen mun.
Jag ville verkligen halla mig vaken, i den lilla tv:n framfor mig kunde jag valja mellan sakert 30 olika filmer. Tankte att jag skulle halla mig vaken hela natten, men ack ne.
Klockan tre imorse vacktes jag av frukosten, fast klockan var nog fyra egentligen och sju sydafrikansk tid nar vi klev av. Strax innan nio kandes det som eftermiddag och nyss, nar vi kom tillbaka fran stan, trodde jag att vi varit har i flera dagar.

Om alla dagar ar sa har langa kommer jag att sakna min son jattemycket, sa Elin som lamnat Noa fem ar, i Stockholm. Men han kommer hit om tre veckor.

Jag och Terese kopte bussbiljetter till Maputo och aker onsdag kvall. Transluxen kom inkorande nar vi stod och betalade och sag riktigt frisch ut. Ungefar dubbelt sa mycket benutrymme som flygplanet. Harligt.
Guru och lararlars kom forbi imorse och drog lite bra tips infor de kommande dagarna (och for vissa av oss, manaderna). Sjalv har jag redan tankarna pa Mocambique. Men hostelet vi bor pa nu ar verkligen sjukt mysigt, har pool och fin personal och internet.