Framme i Kapstaden

Imorse aterforenades klassen. Jag och Terese anlande med buss igar, ca sex timmar forsenade och mottes av Lars och John pa stationen. Trotta och med omma for-mycket-godis-och-for-lite-mat-magar checkade vi in pa det hostel som Nadia, Asa och Bodil bor pa. Platsen ar en bit utanfor stan invid havet och de lagade varsta goda middagen till oss som vi fornojsamt mumsade i oss. Imorse tog vi taget hem till John dar mittseminariet ska hallas. Veronica, Leila och David sammanstralade med oss pa perrongen pa ditvagen, Elin fanns dar nar vi klev av, och ganget var komplett.

Kanns underligt att vara har, men liksom tidigare accepteras laget och kropp och knopp vanjer sig snabbt. Dagen har agnats at att sammanfatta allt som hant, samt att varje grupp pa monitorer haft chans att kolla genom delar av materialet. Imorgon redovisar Victoria Westgruppen, Home based care pa tisdag och jag och Terese pa onsdag.

Sa...Sydafrika. En helt annan varld mot den vi hade i Mocambique. Dels blir det kallt pa kvallen och inatt sov jag med tacke. Dels ar medvetenheten om att vara vit plotsligt sa pataglig, den uppdelning som finns mellan olika folkgrupper, vardagsrasismen. Vi har mycket att vanja oss vid. Och allt ar sa lyxigt och likt Sverige. Utbudet ar enormt och den forsta kanslan igar pa 7eleven var Jey weetabix!. Som snart foll tillbaka i insikten att fattigdom ar sa mycket mer an brist pa resurser. Och om det ar nagot som Mocambique badade i sa var det livsgnista och positiv energi, bristande weetabix till trots. Och jag saknar Maputo, Ivone, familjen och den svettiga vardagen sa att det skar i brostet.
Men. Som Maria fran Amo Trevo sa.

Genom er film har ni nu oss alltid med er i era hjartan. Och ni finns for alltid kvar i vara.