Semestertorka

Vi är tillbaka i Kapstaden igen efter en helt fantastiskt avslappnad och rogivande vecka i Transkei. Fjärran från internet och mobiltäckning, därav torkan på bloggfronten.
Vi fick lära känna många spännande nya miljöer, människor och djur. Lite härligt är det ändå att vara tillbaka i civilisationen, leran från tårna tog många tvättar att få bort.

Säcken snörs sakta ihop och på fredag bär det av det Sverige igen, med snöslask, redigering och lite av en nystart. Efter att ha svajat upp och ner i självförtroendet och i vad för slags film klarar att skapa av vårt material, är vi för stunden peppade och sugna på att sätta igång. Som alltid är resan en stor del av målet, och allt vi får med oss hem härifrån är ovärderligt. Tiden har flugit och krupit med aldrig har nuet varit lika tydligt och vi har verkligen fångat dagen, i alla dess färger och former.

Klassen bor lite splittrat. Team Mozambique på ett hostel på Long Street i centrala Kapstaden, de andra på ställen lite längre ut längs pendeltågslinjen. På torsdag sammanstrålar vi alla, dels för att avfiras av Röda korset och senare för att fira av varandra hemma hos John.

Ryktet går att det hörts en och annan fågel sjunga vårens lovsång hemma i Svedala och de stora drivorna snö som skymde sikten när vi drog vår kos för dryga månaden sedan, känns inte längre omöjliga att uthärda.

En av många nya bekantskaper under semestern.

Dagar av kaos och inspiration

En vecka av mittseminarium har passerat. Vi har vant materialet ut och in, tvivlat, haft tilltro och tillslut kannt stor inspiration infor den kommande redigeringen. En intensiv, kravande process som slutade i en superkick. I slutet av mittseminariet planerade vi resten av tiden, bestamde premiaren och en turne. Nu nar mittseminariet ar over har jag och Agnes tagit en dag ledigt for att ladda infor semestern som kommer. Jag, Agnes, Nadia, Asa, Bodil, Elin och hennes son Noa aker imorgon upp langst kusten for att stanna i Coffe Bay, dar sol, bad och surfing vantar. Efter alla fina email hemifran har jag forstatt att den kalla vintern verkar vilja stanna kvar i Sverige. Ska njuta av tiden som ar kvar och absoberar solen. Reflektera over alla underbara upplevelser vi varit med om och framfor allt soka nya aventyr att ta med hem som fina minnen.

Bilder från mittseminariet

Framme i Kapstaden

Imorse aterforenades klassen. Jag och Terese anlande med buss igar, ca sex timmar forsenade och mottes av Lars och John pa stationen. Trotta och med omma for-mycket-godis-och-for-lite-mat-magar checkade vi in pa det hostel som Nadia, Asa och Bodil bor pa. Platsen ar en bit utanfor stan invid havet och de lagade varsta goda middagen till oss som vi fornojsamt mumsade i oss. Imorse tog vi taget hem till John dar mittseminariet ska hallas. Veronica, Leila och David sammanstralade med oss pa perrongen pa ditvagen, Elin fanns dar nar vi klev av, och ganget var komplett.

Kanns underligt att vara har, men liksom tidigare accepteras laget och kropp och knopp vanjer sig snabbt. Dagen har agnats at att sammanfatta allt som hant, samt att varje grupp pa monitorer haft chans att kolla genom delar av materialet. Imorgon redovisar Victoria Westgruppen, Home based care pa tisdag och jag och Terese pa onsdag.

Sa...Sydafrika. En helt annan varld mot den vi hade i Mocambique. Dels blir det kallt pa kvallen och inatt sov jag med tacke. Dels ar medvetenheten om att vara vit plotsligt sa pataglig, den uppdelning som finns mellan olika folkgrupper, vardagsrasismen. Vi har mycket att vanja oss vid. Och allt ar sa lyxigt och likt Sverige. Utbudet ar enormt och den forsta kanslan igar pa 7eleven var Jey weetabix!. Som snart foll tillbaka i insikten att fattigdom ar sa mycket mer an brist pa resurser. Och om det ar nagot som Mocambique badade i sa var det livsgnista och positiv energi, bristande weetabix till trots. Och jag saknar Maputo, Ivone, familjen och den svettiga vardagen sa att det skar i brostet.
Men. Som Maria fran Amo Trevo sa.

Genom er film har ni nu oss alltid med er i era hjartan. Och ni finns for alltid kvar i vara.

Tack familjen!

Ivone

Giovanni

Minducha

Silvia

Plåster på såren

Så kom den sista dagen i Beira. Med sorg i hjärtat över att snart lämna denna fina plats traskade vi ner mot staden för att göra ett sista ryck i shoppingen och hitta ett Internetcafé. Kanske var det för att vi såg så avslappnade ut eller kanske var det principen om all jävlighet som ville göra sig påmind men helt plötsligt kom en kille upp bakom Agnes, ryckte hennes väska där hon just idag hade: pass, visum, visa- kortet, kameran, kort från barndomen i Beira, dagboken, precis allt. Killen kutade in i en smal gränd och innan jag riktigt hade hunnit fatta vad som hände såg jag Agnes förvandlas till en två meter lång sprinter som avgav ett avgrundsvrål. Nu vaknade jag till liv och min första tanke var: hur genskjuter jag honom snabbast? Insåg snart att gränden han tagit var smallång och utan slut. Framför mig sprang Agnes halkandes mellan stenar och gropar, som en frustande arg älg. Äntligen började mina ben lyda mig. Bakom mig slöt halva Beira upp som även de hört Agnes vrål. När jag kom halvvägs såg jag hur Agnes kom ifatt killen, fick ett grepp om honom och svish tappade de båda balansen. Agnes studsade och flög rakt in i muren, studsade mot marken och så upp på benen igen. Killen som lyckades hålla sig på benen tömde väskan för att snabbt rycka åt sig Agnes lilla börs med visakortet och lite pengar. Vi, jag och gänget i kvarteret kom fram till Agnes som låtit killen dra. Runt omkring henne låg hennes saker utspridda men med ett leende tittade Agnes upp, hon hade inte förlorat något som inte gick att ersätta. Lite förvirrat plockade vi ihop allt, några hjälpte till att plocka upp medan andra pratade i mun på varandra, frågade hur vi mådde, om Agnes skadat sig, om han tog allt. En kille rusade efter tjuven. Jag kunde bara känna en stor kärlek till folket här. Bilden av alla dessa människor, gamla, unga, korta, långa, storögda, arga, omtänksamma, alla de som slöt upp för att hjälpa oss kommer jag att minnas. Vi tackade för omtanken och begav oss raskt till Internetcafét för att kunna spärra visa-kortet. Efter att Agnes klarat av det praktiska med banken och polisanmälan tog vi en fika och då kunde vi inte sluta skratta. Tänk att vi har sånt flyt, trotts att vi är klantiga och tar med precis allt av värde som vi aldrig har gjort förut så blir vi inte av med mer än ett visakort som går att spärra. Efter att adrenalinet lagt sig började Agnes inse att hon hade ett och annat sår på kroppen. Inte så konstigt med tanke på att hon studsade som en kanon mellan muren och grusvägen i gränden. Nu fick äntligen mitt fina första hjälpkitt komma till nytta. Hem till hotellet bar det av där vi plåstrade om Agnes på bästa sätt. Nu sitter vi och myser hemma hos Ivone i Maputo. Vi har haft en jättefin kväll tillsammans. Ätit gott och tittat på kort från tiden här. Med plåster på såren och på gott humör avslutar vi vår underbara tid här i Moçambique.